Varför är de så svårt att sluta? Sluta lita, sluta kolla, sluta gråta, sluta hoppas, sluta drömma, sluta tänka, sluta få de där fjärilarna i magen? Varför är de så svårt när man måste? När man vet, att de aldrig kommer bli som innan. Att ingenting kommer att förändras. 

Varför är de så svårt att låta känslorna försvinna? När personen ändå inte känner samma sak? Varför varför varför är allt så svårt? Varför jag? Varför vi? Varför du? Varför såg vi från första börnan? Varför är jag personen som gråter när ingen ser? Varför bryr du dig inte? 

Ja. Så många frågor. Men inte ett enda jävla svar.